torsdag 19 november 2015

Regntunga dagar och soliga kollegor.

Gråmulna dagar. Med regn och tunga, tunga moln.

Jag springer genom regnet för att hinna med bussen som står där och pustar. Det är en sådan dag som en kopp ljummet kaffe med mjölk från pressbyrån inte ens kan hjälpa. Klockan är sju och alla stressade människor på centralen tycks ha utsett just mig för dagens "henne ska vi putta i förbifarten"-offer. 
Ett solskensleende från busschauffören och ett godmorgon. Plötsligt lättar ett moln och släpper förbi en solstråle.
Ett sms från en gammal vän. Ännu ett moln som skingrar sig.
Hoppar av bussen och möter en alltid lika strålande kollega och plötsligt så ser den tidigare sotsvarta morgonen mycket ljusare ut. Ja, jag kan nog nästan känna en trotsig vintersols värme när jag sluter ögonen för en kram.


söndag 1 november 2015

Ett år i Stockholm, men inget att skriva.

- Advent -14

Världens sötaste Wilmer får uppmärksamma att min årsdag i Stockholm både kommit och gått omärkt.

Tiden har rusat förbi. Men årets finaste måste vara all tid med syster och systerson.
Samt att jag har fått helt underbara kollegor, som sedan blev underbara vänner. 

lördag 31 oktober 2015

Tyskspråkig teknik

Min dator pratar tyska med mig. Det har den gjort sen jag köpte den, men jag känner mig då inte ett dugg mer världsvan eller tysk.
De flesta inställningarna är satta på svenska så att jag ska förstå i alla fall en del. Men den kämpar hjärtligt vidare genom plötsliga pop-up som lika gärna kan vara bullrecept som nationalsocialistisk propaganda.
Nej förlåt, där var jag trångsynt. Tyskland har mycket mer än andra världskriget och några nissar med ovanligt lite empati. De har... Nina Hagen. Och öl!
Jisses, inser nu att det kanske är dags att öppna min blick och ta in lärdom av nya, moderniserade Tyskland och allt vad det innebär. Jag har missat ett helt land.
Och vid närmare eftertanke har jag nog missat en hel värld. Ja, allting som ligger utanför mina självdragna gränser är höljt i en dimma. Och dessa gränser följer ett tunt tågspår mellan Norrbotten och huvudstaden.

Man vet aldrig vad man kan stöta på om man höjer blicken bara lite till. Guten Tag und vielen Dank, kleiner computer.

lördag 25 oktober 2014

Farmor

Vissa dagar har man bara lite mer gråt än vanligt.
Idag tänkte jag på min farmor, vilken jag visserligen gör ganska ofta. Min farmor gick bort för över ett år sedan efter en tids sjukdom.

Jag har inte ägnat så mycket energi att tänka på just det, att hon gick bort. Begravningen flöt förbi utan att jag riktigt kände något. Aldrig att MIN farmor, som inte ägnat en minut mer än nödvändigt åt stillasittande (Om det inte gällde korsord) nu skulle vara stilla och tyst föralltid?

När andra människor har sörjt äldre människor har jag aldrig förstått varför. Logiken har legat överst och människor dör när deras tid är inne. 

Idag var jag med min syster på kropp- och själmässa i Solna. Det var stort, det var surrigt och det var mystiska människor med pärlor och flätor. 
Jag var skeptisk, men inte helt tvär för konceptet. Människor tar dåligt hand om sig själva, går sällan ur sin bekvämlighets-zon och det är alltid roligt med färggranna tyger och stenar.

I alla fall så mötte jag ett medium, för hur många gånger har man chans till det?
Och ja, jag var skeptisk. Lite nervös.
Kvinnan med den lite sneda näsan och de snälla ögonen, som jag redan glömt namnet på, började berätta om en kvinna, med egenskaper som stämde väl in på farmor och jag tyckte att det var en rolig sak. Att hon kanske är med och slänger ett öga på mig.
Hon sa ofta så, att när det är hennes tur att trilla av pinn så ska hon hålla ett öga på oss. Och om vi inte skötte oss skulle hon komma tillbaka och nypa oss i tårna när vi sov.

Dagen gick och det var först när jag kom hem och satte mig ned i min ensamhet som det rann över mig. Min farmor är borta och jag kommer aldrig mer få se henne igen. 

Min farmor som gjorde tänder utav apelsinskal, tröstade med kladdkaka, höjde volymen på tv:n så fort det gick en krim-serie och som aldrig ledsnade på att vara ute på myggiga myrer och plocka hinkvis med hjortron. Som alltid blåste ut ljuset så fort pappa kom in i köket, i all välmening för att pappa inte klarar av röken efter utblåsta ljus.
Som slängde kortlekar som inte ville henne väl och som alltid hade våffelsmet i kylen.
Hon sa till mig en gång "Var inte ledsen den dag jag går bort, sakna mig men sörj ej."
Idag saknar jag henne.
Men jag hoppas att jag skött mig för än har då inga tår råkat illa ut.
 

torsdag 23 oktober 2014

Jag har en gul tröja, det är då inte skitsnack.

En gång i tiden var det en tjej som kallade mig för solstråle. Det är en kommentar som fastnat, då hon fortsatte meningen med "Ibland är du så glad att du gör ont att titta på."

Jag funderade då om det på något sätt skulle förstärka effekten, nu då jag bar gult. Rebecca sa en gång till mig att jag såg ut som senap i min gula kofta. Det gick tydligen inte för sig, då "Ingen vill väl ha Sofi på korven." och min älskade syster skrattade, lite för hjärtligt, när vi gick förbi blomman Gul fetknopp. 
Så jag misstänker att jag är djupt nere i gult-är-fult-träsket.

Men å andra sidan så har museet i mina hemtrakter skaffat sig en "Gissa bajset"-hörna, inkluderande människo-sorten. Och jag hoppas för allas skull att det inte är äkta vara som belyst visas fram. Men är det inte det så måste någon ha anställts för att efterlikna detta.
Just denna tanke gör mig lite, lite gladare.

Någonstans där ute så finns det en konstnär som har arbetat med att skapa bajs.
När jag tänker på detta så är jag nog, i alla fall, så skadeglad att jag gör ont att titta på.

Mark Levengood kvittrar, själv ska jag gå på spårvagnsmuseum.

Råkade äta apelsin direkt efter tandborstning, tröstar mig med att läsa lite på Mark Levengoods twitter.
Så om du, som jag, råkade ha en lite fumlig morgon;

https://twitter.com/Mark_Levengood

onsdag 22 oktober 2014

Brr..

"Fryser du, vad är du för norrlänning?"
Den mänskliga sorten, förlåt. Jag ska genast slakta en ren och dricka hembränt för att rättfärdiga mig.

Nej men allvarligt. Idag är det blåsigt och kallt. Såpass att det känns som att öronen ska trilla av och vardagshjälten är busschaffören som kommer åkandes med den varma bussen, precis lagomt försenad.
Jag har aldrig litat på kollektivtrafiken och jag antar att det är bybon i mig som morrar misstänksamt.
Dagen guldkantas av grönt te och rosa tjocksockar, det blir tydligen höstkallt i Stockholm också.

Om mig

Mitt foto
En lagomt tråkig vardagsblogg!